Christian Jansson

 christian_jansson.jpg

Med racing i blodet

Finns även att läsa som pdf..

Christian Jansson är en av svensk båtsports stora profiler. Christian lever ihop med sin sambo Terese Modin, svensk mästare i båtracing, som navigatör 1993. Hon tävlade då i E klassen, enskrov 1 liter, med föraren Krister Lindberg. Idag är det deras son Anton som har tagit över stafettpinnen och är tredje generationens båtförare.

 

Christian har fått utmärkelsen "stora grabbars märke" år 2000 och SVERA´s förtjänst medalj i brons. Jag har träffat Christian för att ta del av hans fantastiska karriär och samtidigt prata lite allmänt om båtsport och båtar. Nedan följer en intervju med honom.

 

-Christian, hur kommer det sig att du började intressera dig för båtar och racing?

 

-Det finns i blodet. Min pappa Bosse Jansson var aktiv både i offshore och rundbana. I offhore tävlade han till en början med en Smuggler 18 utrustad med en Johnson 115 hk utombordare. Därefter byggde han om, förlängde, en Segmo Cobra. Den båten är mall för dagens Hotshot båtar vilka fortfarande vinner mängder av titlar i V-150 och V-300. Segmo Cobran bestyckades med en Mercury BP motor.

 

Som rundbaneåkare var Bosse aktiv på 70-talet i klassen ON vilket idag motsvarar F1. 1973 var han fabriksförare åt Mercury Racing och fick ratta stormästaren Molinaris ekipage från 1972. 

 

-Aha, men din egen karriär då? När började du med båtar?

-Som för många andra blev instegsbåten för mig en Fugetive. Jag byggde den själv 1987 och på den monterade jag en Mariner 15 hk. Det motsvarar alltså dagen J-15 klass. Tyvärr åkte jag inte några tävlingar med den båten, men många timmars nöje blev det.

 

Debuten fick istället vänta till 1989 då jag navigerade åt en av dagens stora svenska stjärnor, Peter "Foppa" Forsberg, inte hockystjärnan utan V-150 stjärnan. Att det blev Roslagsloppet, som debuten genomfördes i, var härdande. Det var ett stentufft race där även vi i "småbåtarna" fick åka ut i havsbandet. Vi körde upp förbi Möja för att sedan vika ut mot Ensamheten och Nassa. Klassen vi tävlade i var Offshore 550. Jag tittade i ett gammalt program från det året och noterade att ingen av våra kombatanter från det racet är aktiva idag. När säsongen summerades hade vi vunnit en silvermedalj i SM. 

 

Framgångarna gav mersmak, inför 1990 bestämde jag mig för att själv sätta mig bakom ratten. Eftersom jag har haft förmånen att tillbringa somrarna på Vätö, där min släkt har fritidshus, var kontakten etablerad med Rosättra båtvarv. Där arbetade bröderna Gustavsson, som tillverkade extrema racer skrov. Det visade sig att dom tillverkat ett 17 fots skrov (Rosättra Cobra) som var ett lämpligt objekt för mig att sätta tänderna i. Båten mätte in i klass E (enskrov 1 liter).

 

Navigatör denna säsong var Niclas Melin från Bollstanäs, Upplands Väsby. Han hade precis som jag ett landställe på Vätö och racingen i blodet. Niclas pappa Henry körde själv i klassen Z (enskorv 3 liter) med sin Phantom 21 och Mercruy 2,4 EFI. Henrys bror Roland var också duktig förare på racerbanan och körde enskrovsbåtar och katamaraner, ibland med Lasse Norrman som navigatör (läs mer i reportaget om Lasse Norrman). Niclas hade dessutom själv tävlat i rundbana. Hur som helst var E klassen vid denna tidpunkt den mest populära klassen sett till antal deltagare. Jag och Niclas lyckades placera oss som fyra vid två tillfällen vilket var helt okej med tanke på att det var mellan 30 till 40 båtar i klassen. Debutsäsongen som förare summerades upp som väldigt lyckad och utan större missöden.

 

Inför 1991 så blev det byte av både båt och navigatör. Båten byttes ut mot en Aero 18 som på den tiden var en riktig killer. En Evinrude 70 hk satt på akterspegeln. Det var fortfarande klass E, enskrov 1 liter som gällde. Navigatör denna säsong var Peter Erixon, även han från Bollstanäs i Upplands Väsby. Peter arbetade på Jobs Marin och hade ett genuint intresse för racing. Detta år kom första segern.

 

1992 åkte jag med samma båt men navigatör var nu Mikael Palm från Uppsala, som hade tagit många SM medaljer som navigatör åt Magnus Petersson, som kört i klassen X (enskrov 4 liter) med en båt utrustad med dubbla Mercury snurror.  Nu kom det flera segrar och när säsongen var slut hade vi knipit en silverplats i SM serien.

 

1993 blev återigen min roll i båten att navigera. Jag hade inför säsongen sålt Aeron till Jan Erik Hägglund från Finland. I överlåtelsen ingick att jag skulle navigera under säsongen 1993.


Inför säsongen 1994 var det inget snack om vem som skulle sitta bakom ratten. Jag ville spänna bågen ytterligare och klev upp en storlek på motor. Klassen hette H, enskrov 1,3 liter, och båten var en grymt fin Danza 18 fot. Navigatör denna säsong var min sambo Terese Modin, som blev svensk mästare året innan. Framgångarna avlöste varandra och vi vann alla tävlingar förutom en, Roslagsloppet. Där ledde vi fram till Bellona där det blev tvärstopp på motorn. Kablarna gick av till nödstoppet och det tog tid innan jag upptäckte att dom låg ihop och kortslöt motorn. När jag väl fick igång snurran igen var det försent. Vi kom i mål som tvåa, fyra sekunder bakom segraren. Det var alltså en kanonsäsong som slutade med en guldpeng i klassen. Tyvärr blev det inte ett SM tecken, då klassen inte hade SM status, utan istället var de inbjudningstävlingar.

Mycket vill har mer, så inför 1995 var det dags att kliva upp en storlek till på både motor och båt. Ekipaget för säsongen blev en Lustcat bestyckad med en ylande Mercury XR2:a. Farten ökade med drygt 15 knop mot föregående säsong vilket känns! Denna säsong hade jag Terese, Micke Palm och Niclas Melin som navigatörer vid olika race. När säsongen var slut hade vi vunnit en bronspeng i SM för klassen Offshore 2 liter (3C).

 

1996 är ett år som jag minns lite extra på både gott och ont. Vi körde även denna säsong med Lustcat XR2 i klass 3C. I Siljan körde jag med Terese som navigatör. Vi låg tvåa totalt när vi bröt, surt. Desto roligare var det när vi vann Sunes Trophy som ingick i den andra VM deltävlingen. Det är en tävling där det gäller att vara snabbaste båt mellan Grisslehamn och Tjärven. Det är en av de tuffaste och roligaste segrar jag vunnit i min karriär. Inför VM var det ingen som räknade med oss. Jag körde VM med Micke Palm. Men när starten gick för det första racet så ledde vi ända ut på Ålandshav där det blev tvärstopp pga motorras. Jag vet inte om jag varit lika besviken i båtsammanhang som vid detta tillfälle. Inför race nummer två hade vi fått ögonen på oss. Motorn var reparerad och vi var klara för start. När vi väl kom iväg så möttes jag av ett av det värsta väderomslagen jag råkat ut för i racingsammanhang. Det var omväxlande regn, hårda vindar, dimma, åska och avslutningsvis hagel. I mål var vi femma men på grund av flera diskningar vid efterbesiktningen slutade vi som tvåa i detta race. Race tre missade jag, då min far avled under detta VM, och jag avbröt mitt tävlande för att istället åka hem. Jag slutade trots det på en total sjätte plats med en målgång.

1997 var ett speciellt år. Efter min fars bortgång ville jag köra rundbana precis som pappa gjort. Jag dubblerade med rundbana och offshore. I rundbana körde jag i klassen SST 45 där jag blev tvåa på NM, trea i SM för att avsluta med att sätta världsrekord och bli utsedd till årets rookie. Vi var ett kanongäng som hade superkul i rundbana. Alla hjälpte varandra och det var bara positiva tongångar. På offshore sidan körde jag i klass 3B, katamaraner 1,3 liter, med en Argocat bestyckad med en Yamaha 90 hk. Jag lyckades, tillsammans med Micke Palm, knipa en andraplats i Roslagsloppet.

 

1998 fortsatte jag med rundbana och hoppade även in som navigatör i offshore. Jag körde rundbana i en klass som heter F 2000 i en Mölgard båt. Resultaten överträffade förväntningarna och jag blev årets nykomling i klassen, i kunkurrens med Jari Honkala och Sven Jansson. På offshore sidan navigerade jag åt Ricard Karlsson, som fått ordning på sig själv och sin Hotshot 26 med Johnson V8 4 liter i klass X (läs reportaget om Ricard Karlsson).

 

1999 fortsatte jag som året innan med rundbana i F 2000 och som navigatör åt kamikaze Karlsson. Detta år råkade jag ut för min första riktiga krasch. Det var i rundbana då det blev en fullfarts rullning i Borgå GP men både båten och jag klarade oss relativt bra..

År 2000 är ett speciellt år. Först körde jag en Burgess i F 2000, men det blev bara ett race. Jag etablerade istället ett team och hade Pelle Larsson som förare. Jag var team chef. När säsongen avslutades köpte Pelle teamet av mig. Detta var starten på Pelles framgångsrika comback med team SIX racing


2001 nådde jag mina drömmars mål då jag gjorde debut i F1. Det var vid Rigas GP och jag slutade tolva av tjugofem startande. Jag hade ju åkt F 2000 under några säsonger men även arbetat som mekaniker i F1 och knutit kontakter. Jag fick chans att köra i Texaco havoline teamet tillsammans med Carlos Maidana. Tror nog inte att jag någonsin varit så nervös, som jag var inför starten på F1 loppet, men det gick ju bra. Teamet var mycket nöjda med min insats, eftersom det var deras första målgång på mycket länge. Jag fick direkt erbjudande om att fortsätta, men tyvärr fick jag inte fram dom pengarna jag behövde för att göra mig själv rättvisa.

 

På offshore sidan var det Micke Palm som navigerade åt mig. Denna gång var det en ny konstruktion av en Twister 20 med en Yamaha 90 hk. Klassen var 3B, katamaraner 1,3 liter. Jag  slog världsmästaren Magnus Österholm i Dyvik, vilket var en grymt skön känsla, för att i nästa race få pisk med fem sekunder. Det var en av årets sensationer tror jag.

 

2002 är resultatmässigt mitt kanske bästa år. Jag körde fortfarande min Twister i klass 3B och blev NM 2:a, EM 3:a och VM 3:a. Detta kryddade jag med seger i Roslagsloppet och nytt fartrekord efter en enorm fight, med Classe Westerlund, tävlingen igenom. Under VM i Sydafrika var det Pål Virik Nilsen, som idag kör Offshore 1, som navigerade åt mig. Vid EM och i Roslagsloppet var det Micke Palm, som navigerade. Vid nordiska mästerskapen i Tvedestrand var det Micke Bengtsson som navigerade. NM var lite surt. Vi fick stopp när vi var i ledning och guldet byttes mot ett silver. Jag hoppade även in som navigatör åt Mattias Widholm i SD klassen detta år. Vi vann totalsegern i Nynäs med över 73 knop i snitt, vilket var nytt fartrekord. Minns, som om det vore idag, att vi hade en otroligt hård fight med två stycken B28:or.

 

2003 dubblerade jag igen, dels körde jag i Offshore 3C med en Argocat bestyckad med Mercury 200xs, dels  i F1 med en DAC som var bestyckad med en Mercury 2,5 EFI. Med Argo "cattan" blev det en tredje plats i Siljan. Sedan var det dax för Roslagsloppet. Vi hade fått bra fart i båten och målsättningen var klass seger i 3C. Efter start ledde vi före Svenne Bengtsson, vinnaren av 2008 års Roslagslopp. Vi öste på över fjärdarna norr om Möja och skulle passera farleden i Kappellskär då vi vidtog försiktighetsåtgärder. Micke Palm,, som navigerade hade lagt ifrån sig sjökortet för att även han skulle koncentrera sig på sjön och svall. Ingen av oss såg svallet förrens vi låg mellan vrakdelarna och simmade. Vi fick ambulanstransport till sjukhus. Micke gjorde sig rejält illa i handen och har inte åkt någon båttävling sedan dess. För min del så hade varenda ledband i min kropp töjt ut sig. Jag kunde inte komma upp ur sängen själv under en lång tid. Det tog nästan ett år att arbeta upp muskelaturen igen.

 

I F1 blev det bara ett race i Finland samt ett i Tyskland. I Tyskland gick det grymt bra , jag kom nia, och tog mina första VM poäng. Tyvärr blev det inte mera race på grund av kraschen i Rosis.

 

 

2004 var första året efter kraschen och jag var alldeles för försiktig för att nå topp resultat. Jag fick låna en Eurocat av Bengan Eriksson och monterade på en Mercury 200xs för att vara konkurrenskraftig i klass 3C, som detta år körde VM på hemmaplan i Nynäshamn. Jag var mycket nervös inför alla tävlingarna och körde på tok för försiktigt. Ny navigatör åt mig var Johan "skjutare" Olsson. Bästa placering var nog en sjunde plats, tror jag, vid ett av VM racen i Nynäs där Thomas och Annika Wrenkler vann.

 

Inför 2005 så kändes det mentalt bättre igen. Göran Svensson var alltid med och meckade med mig. Nu sa jag åt honom att: Nu får du fan vara med och navigera också! Detta år laddade jag för totalseger i Roslagsloppet. En V24, Batboat Ocke Mannefeldt, utan motor köptes in. Den bestyckades med en monster V8 från Mercruiser på 425 hästar. Debut med båten gjordes i Norrtälje, där vi vann totalsegern. Denna vinst var extra rolig eftersom min far vann den tävlingen totalt 1991. Vi står nu båda ingraverade i den fina vandringspokalen.

 

Båten var perfekt justerad inför Roslagsloppet. Direkt efter start tog vi ledningen, men utanför Blidö körde vi på grund. Det var en enormt stor besvikelse, eftersom vi hade en mycket stor chans att vinna. Motgångarna fortsatte resten av säsongen, då vi inte fick dom delar vi behövde för att reparera skadorna på båten. Det blev ingen mer racing med V24:an och ekipaget såldes. Betydligt roligare detta år var att jag körde ett Endurance race, långlopp för rundbana. Det  var ett race på åtta timmar i Polen. Jag och Johan Österberg blev inhyrda som piloter, tillsammans med en Polack, av Mercury. Vi kom tvåa i det VM racet och fyra totalt i VM serien. 

 

2006 körde jag återigen i C klassen. Jag hade fortfarande kvar Göran Svensson som navigatör. Vi åkte med en Hydrocat 24:a utrustad med en Mercury 200xs. Premiärloppet med båten var Roslagsloppet. Vi bröt i Öregrundsgrepen med trasiga kompressorfästen , samt att skeddan var av trots att växelhuset var nytt. Då ledsnade jag och sålde ekipaget. Det blir helt enket för extremt och dyrt att hålla på i klass 3C, om man skall vara med i toppen.

 

2007 blev betydligt roligare för mig och Göran Svensson. Jag började få fart på den nya klassen W-150, katamaraner med standard 150 hk utombordare. Jag riggade iordning en Argocatta för den nya klassen. Motorn var en Mercury 150 hk Optimax. Höjdpunkten på året, och troligen en av de bättre körningarna jag har gjort, är rekordförsöken. Jag lyckades verkligen maxa ut allt ur ekipaget. Farten blev 75.56 knop vilket än idag (2008) är rekord. Många blev överaskade av den höga farten. Konsten att kunna ställa om ett ekipage från tävling till rekordförsök passar mig med mina erfarenheter, som både förare och mekaniker, perfekt.

 

Under årets säsong, 2008, fortsatte jag och Göran Svensson i W-150, nu i en Twister 23 med Evinrude 150 hk. Det blev seger i Roslagsloppet och en andra plats i Uppsala. Båten vann fler tävlingar då jag lånade ut den till Lennart Karlsson, som körde hem segern i Saltsjöloppet (Dyvik) .

 

-Okej, din karriär är väl inte slut ännu? Vad är målet inför nästa säsong?

 

-Jag vet inte om jag kommer att köra någon tävling nästa säsong. Min son Anton har ju börjat tävla och hans racing och testande får komma i första hand. Anton vann två race under 2008 i J-15 klassen. Han började tävla med dispans, som 8 åring, och var yngst genom tiderna i Svensk båtsport att vinna en mästerskapsdeltävling.

 

Själv tycker jag att det är roligt att köra katamaran, det sliter inte på kroppen lika mycket som att köra en enskrovare. Klassen W-150 går lagom fort och är inte så dyrt och extremt som C klassen. Jag vann Roslagsloppet i år i W150 med en gammal motor som kostade 25.000kr att köpa. Klassen W-150 har vuxit och namn som Svenne Bengtsson, Thomas Wrenkler, Svenne Hansen, Lennart Karlsson och Daniel Klaréus, alla med segerchanser, har setts på startlinjen i år bredvid andra som kör mer för att det är kul än för att vinna.

 

-Vi tittar bakåt igen, du har åkt med många båtar i din karriär. Vilken av dom du kört har du varit mest nöjd med?

 

-Danzan i H klassen gick grymt bra. Samma sak med Twistern i B klassen. Sedan var det även roligt med Lustcaten, som vi lyckades köra ifrån världstoppen med, trots mycket små medel och en gammal båt. 

 

-Missöden i meningen grundkänningar?

 

-Som sagt, Roslagsloppet 2005. Vi var nu laddade för att  försöka ta totalsegern med en B24 och 425hk V8. Vi var i ledning, men utanför Blidö körde vi på grund och efter oss kommer fem stycken båtar till och kör på samma grynna. Det var en stor besvikelse. Den grynnan är mycket stor och ligger ovanför vattenytan 364 dagar om året, men inte den dagen, vi observerade den alldeles för sent. När jag väl såg den var det bara att hålla stumt och hoppas på det bästa.

 

-Du samlar upp gamla skrov och säljer dessa vidare, vad är det som är så roligt med detta?

 

-Förutom familjen, är båtar det bästa jag vet. Genom alla kontakter jag fått genom åren har det funnits möjligheter för mig att hitta bra objekt för spekulanter som behöver hjälp. Det är hur kul som helst att spåra upp gamla båtar. Ofta har jag "beställning" på en båt och då är det bara att börja leta. Ibland blir jag även uppringd av någon som har en tävlingsbåt och som behöver hjälp med att sälja den. Givetvis gör jag det. Jag har levererat båtar inte bara i Sverige utan även till Finland, Norge, Ungern, England, Portugal och Tyskland.

 

-Mer då, du har ju hunnit med massor av annat rörande båtsporten.

 

-Jag var med och startade V och W klasserna. Jag har också anordnat flera cuper genom åren som gått. Jag var även drivande med att starta upp tidningen Båtracing efter några år i dvala. Jag ordnade med annonsörer och skrev en hel del artiklar. Jag försöker bidra på alla sätt till att fler skall köra eller på annat sätt vara aktiva inom båtracingen.

 

Som mekaniker har jag meckat i F1 åt bland annat Thomas Eriksson, Sverige, Craig Baily, Australien, Duarte Benavente, Portugal, och Andy Eliott, England. Detta har gjort att jag haft möjligheten att vara på båttävlingar i Lettland, Finland, Norge, Danmark, Tyskland, Portugal, Polen, Saudiarabien, Abu Dahbi och i Italien.

 

-Du är "pådrivare" för Uppsalas offshore tävling och lyckas locka många deltagare. Varför är Uppsala så populärt?

 

-Finnarna har alltid kommit till Uppsala eftersom deras säsong avslutas i början av september. Dom tycker att Uppsala är ett "lagom race". Vi har mycket bra kontakt med finnarna och det är relativt enkelt för dom att ta sig till oss. Vi bjuder även in Classic och Thundercats vilka är klasser som växer på ett positivt sätt och som är uppskattade av publiken. Thundercat är ju superhäftigt och i Classic ser man ofta gamla drömbåtar man trånade efter som barn. Vårat jobb i depån, med allt från försäljning av mat etc till souvenirer har gjort att publiken trivs. Allt detta summerat gör att deltagarna trivs med arrangemanget. Vi arbetar också aktivt med att marknadsföra tävlingen, dels genom annonsering i Uppsala Nya Tidning och i lokaltidningarna, dels genom att vi tidigt har deltagarlistan klar, som vi publicerar överallt i närområdena.

 

-Vilka klasser är lämpliga instegsklasser i offshore om man redan passerat 20 års ålder?

 

-På offshore sidan är det helt klart V-150 eller V-300, som man ska börja med. Där kan man bygga på sig kunskap och sedan kliva vidare till dom internationella klasserna B & C.

 

-OK, om man är lite yngre och hinner börja i "rätt ordning", dvs rundbana. Hur ser det ut då om man är tonåring?

 

-På rundbane sidan skulle jag nog föreslå GT 30 eller SL 60, om man inte är väldigt ung såklart, det är två bra instegsklasser. Den ena om man vill åka enskrov och den andra om man vill åka katamaran.

 

-När nybörjaren bestämt sig för en klass, hur skall han/hon då veta vilken båt man skall leta efter?

 

-Om man inte har kunskapen till att rigga en båt så tycker jag att man ska köpa sig ett komplett begagnat ekipage. Titta i start/resultatlistorna på vilken båt- och motortyp som dom flesta kör och sök sedan på olika hemsidor efter något sådant ekipage eller likvärdigt. Hör även med klasscoacherna i den berörda klassen, dom brukar ha koll på vad som finns begagnat.

 

-Val av motor, vad skall man tänka på?

 

-Man ska inte köpa något som ingen annan kör med. Undvik även motorer som har varit under vatten. Även om priset är bra så brukar slutsumman bli hög.

 

-Finns det motorer du direkt avråder tävlande från att köra racing med?

 

-Nej det gör jag nog inte, men kör man internationella klasser skall man ha koll på att motorn är homologiserad. Har man ingen mekarkunskap ska man undvika att köpa gamla rostiga motorer. Man ska även väga in miljötänkandet. Jag tror att inom en ganska snar framtid, två till tre år kanske, måste vi åka med EPA motorer. Ska man då köpa en ny motor redan idag kan det vara värt att väga in det i sitt beslut.

 

-I klassen V-150 är det lite blandade båtmodeller. Vad är för och nackdelar med de olika typerna av skrov?

 

-Ja alla har sina för- och nackdelar. Vi kan ta Hotshot kontra Frodé 21. Hotshoten har en bred skida i botten som ger en hög topfart, den går på skidan, däremot blir den stötigare och går hårdare när det blir sjögång. Frodén däremot har en smal skida och får inte lika hög toppfart, men den klyver vattnet i grov sjö, på ett mjukare sätt, vilket gör att den går bättre när det blåser. Annars skiljer det inte så mycket mellan skrovtyperna. Har man bara en båt som ligger nära minimivikten och testar mycket så kommer det att ge resultat.

 

-Propellerar verkar vara en djungel!?

 

-Propellern är enormt viktig och det kan skilja en hel del på två identiska modeller. som man tar direkt ur kartong. Man måste arbeta med propellern för att få  ut det sista men OBS, rör aldrig den propellern som går bäst! Skaffa istället en till, kanske samma modell, som ni arbetar med parallellt. När den har passerat den bästa propellern så börjar man arbeta med den gamla igen.

 

-Vad är en rimlig budget när man skall köpa ett ekipage för att köra offshore?

 

-Bästa exemplet är väl V-150, som idag är den största klassen på offshore sidan. En frodé 21:a kan man köpa för ca 30 000 kronor och uppåt. En helt okej motor från tidigt 2000-tal, som är konkurrenskraftig, köper man för 40 000 kronor och uppåt. Sedan tillkommer det lite för några propellrar och eventuellet en trailer. En komplett "raceklar" båt utan trailer bör man därför kunna köpa för ca 80 000 kronor utan att vara helt chanslös på banan.

 

Ett annat allternativ, om man inte har ambitionen att köra "riktig racing", är att börja i den starkt växande klassen Classic Offshore. Båtmodellen skall ha existerat i minst 20 år, vilket merparten av tävlingsbåtarna har gjort. Köper man ett gammalt E eller H ekipage kommer man undan, komplett klar, med ca 35 000 kr.

 

Det går också utmärkt att köra med gamla Argo 15 fots kattor med 70 hk i Classic och dom behöver inte kosta mer än 25 000 kr. En Rooster med en 80-tals Evinrude 70hk deltog i år i Waxholms offshore. Den såldes efter tävlingen för 23 000 kr. Även med begränsad budget är det alltså möjligt att komma ut på banan. I denna klass har vi i år sett gamla Gilbert, Weedo, Shakespeare och Joker båtar delta. Många äger liknande båtar idag, bara att installera den säkerhetsutrustning som krävs. Prata med klasscoachen Olof Renstam, se www.classicoffshore.se

 

-Vad kan klubbarna göra för att rekrytera in flera aktiva till banan?

 

-De bör marknadsföra sig på olika lokala evenemang. De klubbar, som ligger i anslutning till stora fritidsbåtshamnar, har bra möjligheter att gratis synas och marknadsföra sig på sjö- och torrsättningsdagar. Passa på att ställa upp ekipage vid aktiviteter i de lokala hemmahamnarna. Anordna ungdomsaktiviteter och de klubbar som har ungdomsbåtar till utlåning måste ju förmedla att ekipagen finns, så vi får förare till dom på tävlingarna.

 

-Vad kan klubbarna göra för att hitta fler sponsorer?

 

-I dagens läge är det svårt med sponsorer. Klubbarna kan erbjuda den tilltänkta sponsorn att ha dekaler på klubbens alla aktiva ungdomars båtar dit delar av sponsorpengarna bör gå. Vad det gäller tävlingarna kan man sälja tävlingens namn till en sponsor och man måste arbeta hårt med massmedia, så att sponsorerna syns.

 

-Båtsport lyser med sin frånvaro i TV. Hur ser du på det?

 

-Den kan säkerligen komma in i tv-rutan. Det krävs dock som alltid pengar. Jag tycker att vi, Svera, ska satsa på olika hemsidor och ge ett stort bidrag från PR kontot till offshoreracingen, som gör ett otroligt jobb för sporten utan ersättning.

 

-Vilken Svensk tror du vinner nästa VM titel?

 

-Oj, svårt att säga, men jag skulle önska att en sådan som Tommy Wahlsten fick ta en titel till, han har en i racer 500 från 1991. Annars ligger nog "Bimba" bra till. Och på offshore sidan är det troligt att någon av Rosén eller Wrenkler återigen kniper guldet. Nästa år är det ju titlar på spel både i Finland och Italien vilket säkert kan leda till svenska medaljer. 

 

Sedan ska det även bli intressant att följa Classe Westerlund i 6 liters klassen. Det vore ju grymt roligt om han fick ett VM guld. Rykten säger också att en annan svensk guldmedaljör i offshore planerar ett 6 liters bygge, men det är inte troligt att ekipaget är klart till nästa år.

 

-En sista fråga, du är ju en baddare på fiske, berätta mera

 

-Ha ha, ja jag har ju fiskat i hela mitt liv och har haft några år där jag har haft över 200 fiskedagar. Sedan bildade jag familj och tiden prioriterades lite annorlunda såklart. Nu är förutsättningar bättre för fiske. Idag har jag förmånen av att få tiden att räcka tillräckligt för att arbeta som fiskeguide, vilket är helt fantastiskt!

 

Jag tackar Christian för intervjun. När jag nu sitter och skriver kan jag inte låta bli att imponeras över Christians kunskap, intresse och engagemang för svensk båtsport. Jag hoppas verkligen att sonen Anton, som fått racingen i blodet, får en rolig och framångsrik karriär. Säkert som amen i kyrkan är att Anton kommer att ha två stycken supportrar på land som gör allt för att han skall ha kul och lyckas. Vem vet, om några år kanske ytterligare en generation Jansson har sitt namn ingraverat i pokalen som delas ut i samband med seger i Norrtälje.

 

Vi i Halifax Racing hoppas givetvis på att få se Christian köra in sin gula katamaran vid Björnhammarvarvet den första fredagen i augusti. Då det är dags för besiktning inför Roslagsloppet. Kampen i W-150 kommer att vara ännu hårdare 2009 så Christian kommer garanterat att få bekänna färg för att kunna försvara sin seger från 2008!

 

Magnus Pettersson

 
stäng