Pernilla Ingvarsson

pernilla_ingvarsson_1.jpg

Tävlingsledaren

Finns även att läsa som pdf..

Pernilla Ingvarsson är förmodligen Sveriges mest anlitade tävlingsledare. Pernilla har likt många andra inom båtsporten racingen i blodet. Kombinationen av arbetet inom sjukvården, racingerfarenheten och många år som både tävlande och funktionär har gjort Pernilla till den perfekta tävlingsledaren. Vi på Halifax Racing fick mycket hjälp inför 2008 års Roslagslopp. Vi träffade även Pernilla i Waxholm där hon var tävlingsansvarig. I år sprang vi på henne på båtmässan i Älvsjö där hon och andra från SVERA genomförde ett säkerhetsmöte för klubbarna som arrangerar tävlingar. Vi konstaterade att Pernilla har en fantastisk karriär inom båtsporten som vi vill veta mer om och dela med oss av. Välkommen att läsa ett spännande reportate om Pernilla Ingvarsson.

 

-Pernilla, hur kommer det sig att du började intressera dig för båtar och racing?

 

-Min pappa började tävla 1971 i Offshore 2. Det var en Gilbert med Cheva inbordare och båten hette Siesta. Den var härligt orange och blå. Som 6 åring fick jag min första provtur (och enda tror jag) i båten genom Norrtälje viken. Om jag inte hade bestämt mig innan så vet jag att jag gjorde det nu. Det här skulle jag fortsätta med!! Under min uppväxt blev det många tävlingar att titta på. Nicklas Asplund (navigatör åt Kjell Fredlund i V24) och jag brukade prata om när vi skulle börja köra Offshore 1. Vi var fyra år när vi träffades och gick sedan i samma klass på lågstadiet.

Rätt tidigt började jag hjälpa till som funktionär på RBRs tävlingar (besiktade båtar vid VMet i Norrtälje 1988 som 13 åring), vilket var rätt naturligt eftersom pappa dessutom bl.a. var tävlingsledare i RBR. Tror jag började i styrelsen som sekreterare när jag var ca 12.

 

-Aha, men din egen karriär då? När började du med båtar?

 

-Min mor som önskade att jag aldrig börjat med racing fick se min far gå emot hennes vilja (vilket inte händer allt för ofta) när vi vintern -88 började plasta på min SB (T400) båt. Pappa plastade i formen till Bellona 16 (styrpulpterare) som vi sedan kapade friborden på och gjorde ett "one-off" bygge på däcket. Båten såg ut som en padda tyckte min bror, men vi kom inte på vad det hette på engelska just då, så vi döpte den till "Froggie".

 

På akterspegeln hängde vi en Penta 25. Båten fick göra premiär på RBR-racet -89 och jag slutade toksist (tappade två motorkåpor bl.a). Det var bara jag som körde Penta i klassen vid det här laget. Övriga hade gått över till Mercury ... Jag lovar att de som sett "Froggien" aldrig glömmer den, så ful var den! Året efter började jag navigera åt Mattias Wilson i Enskrov 1 liter.

 

- Spännande, kan du försöka komma ihåg säsong för säsong och berätta lite mera

 

Min rundbane karriär har inte varit speciellt lång. Jag kom alltid sist på tävlingarna även om jag fick låna en snabbare båt. Roligast var på Djurgårdsbrunnsviken i början på 90-talet när jag lånade min dåvarande pojkväns (Tom Sellerholm) båt. Under ett av heaten står min mor på land och säger vad skönt det är att ingen har slagit runt ... I samma stund får jag ett rejält lyft i motvinden och dansar på akterspegeln. Jag slår dock aldrig runt (släppte aldrig gasen) och Uffe Algesson som låg bakom vågade inte köra om under resten av heatet.

Under de sista åren jag körde i T400 lånade jag båt (Ypsilon) av Hasse Storm som det satt en Mercury på, men då körde alla med Selva eller Yamaha ...

 

Navigationskarriären har varit mer lycksam och lärorik. Första året var jag totalt novis (visst hade vi varit ute på sjön mycket, men jag hade inte kikat så mycket i sjökorten). Pappa visade mig visserligen hur man skulle preparera sjökort m.m. men det blev inte alltid som man tänkt sig.

Första tävlingen i Grisslehamn gick kanon bra. Vi körde en Argo 16 och jag satt på tanken. Vi vann och fattade inte hur det gick till (men är man först över mållinjen så!).

Vi körde även Mälarenrunt (tror jag den hette). Först var det rundbana på Riddarfjärden och sedan gick den riktiga starten vid Hässelby Strand. Vi gick upp i ledning, men när vi skulle byta kurs lade jag ut kompasskursen under en kraftledning... Dock så hittade vi tillbaka rätt snabbt och låg och jagade en av Öregrundsbåtarna (Patrik Hermansson och Patrik Söderholm (pappa till Linus och Rasmus Söderholm i V50)) i klassen. Efter vi rundat vid Mariefred och var på väg tillbaka så åkte de mot Södertäje i stället och vi gick upp i ledningen igen. Strax före mål så mötte vi större svallvågor och Mattias slog av tillräckligt mycket för att Öregrundarna skulle gå om oss och vinna med 6 sekunder. I Uppsala slog de oss med 5 sekunder ... Tävlingen i Valdemarsvik detta år var första gången jag kände att det här kan jag. Spikade banan helt och jag tror vi var snabbast av enskrovarna (tror det var NM för Offshore 1 liter). Som sagt, året gick rätt bra och vi tog SM-silver.

 

1992 började jag åka med en av pappas arbetskamrater som körde sitt första Roslagslopp 1967, Peter Zandin. Vi åkte i en Bass 22 med en Evinrude på akterspegeln i Enskrov 2 liter. Tyvärr var det så att denna Evinrude inte var vän med oss och en magnet under svänghjulet till tändningen lossnade minst fyra gånger under denna säsong. Det jag aldrig glömmer detta år var när vi körde SUK:s tävling från Mariefred och vi var totalt fem båtar som hade brutit på ungefär samma ställe och ingen bevakningsbåt som kunde ta hand om oss. Vi var tre stycken 2-litersbåtar, en standard (Gilbert) och en Offshore 550. Medan vi ligger och driver så ser vi hur Christian Jansson slår runt utan att kunna åka och hjälpa honom (nu gick det bra, tack och lov). Efter att Peter Hafström lyckats få låna en telefon av en bevakningsbåt (som dock inte kunde bogsera oss), så kommer en båt med lite reservdelar. Peter försöker bogsera oss allihop, vilket inte är lätt. Peter kan dock senare köra iväg själv. Vi lånar ut propeller till Håkan Söderman som tappat sin och får låna mutter m.m från Hafström. Gilbert båten och Offshore 550 båten får bogsering av en polisbåt och vi beger oss bogserade av Håkan mot Mariefred. Peter säger åt mig att hålla i mig när vi ska bege oss (jag sitter i stolen och han står på fördäcket!) och det slutar med att han hasar ner i vattnet ... Har sällan sett någon småtrippa på fördäcket på en båt för att hålla värmen under så lång tid. I land är mamma Söderman (Christina) utom sig eftersom ingen vet var vi är och prisutdelningen ska hållas! Hon lyckas övertala en bevakningsbåt som ligger vid bryggan i Mariefred att åka ut och leta efter oss och när de kommit ut en bit, så möter de oss.

På RBR-loppet blir jag utslängd ur båten för första gången ute vid Söderarm. Båten får en proppride och jag singlar ut som en vante - dock aldrig släppandes taget om kompassen och sjökortet. Upp i båten igen och iväg. Hittar in klockrent söder om Söderarm rakt in till Kapellskär (kika på sjökortet så får ni se hur det ser ut!). Sen ska vi ut till Tjärven igen och när vi då vänder in mot fastlandet igen och jag ska ta ut en kompass kurs, så går det inte. Spriten i kompassrosen är borta och kvar är bara imma ... så det var bara att ta farleden mot målet.

 

1993 har vi bytt upp oss till en Frodé 21 och en Mercury XR2. Vilket flyt vi börjar få. Vi kommer trea i Smögen. När det är dags för Roslagsloppet får vi visserligen elfel i båten och kommer aldrig ut till starten, men det var också ett av de stökigaste Roslagslopp som körts. Sjökorten ges bort till Pelle Johansson som lite vackert kommer när vi ligger vid bryggan och inte får igång motorn och frågar att om vi inte ska starta så kanske de kan få några av våra sjökort då de glömt några av sina. Självklart får de dem och vinner. Vi vinner RBR-loppet och självförtroendet är på topp inför Nynäshamn. Ute i sjön kör vi om Nicklas Tibblin, Peter Hafström m. fl. Vi är på väg att köra om Bengan Eriksson efter att ha rundat den nordligaste rundningen när vi får ett lyft och näbbar rakt ner i nästa våg. Själv tittar jag precis ner i sjökortet och ser bara vatten. Jag har aldrig varit lyckligare över en flytväst som vänder en rätt. Lovar att jag inte visste vad som var upp och ner och känner hur flytvästen drar mig åt rätt håll och vänder mig upp. Då jag har tappat luften så är jag inte direkt stöddig när jag kommer upp. Peter är snabbt framme och kikar hur jag mår. Tibblin är först framme och ser att vi är vakna. Vi får snabbt hjälp av en bevakningsbåt som turligt nog är en fiskebåt med kran. Peter hjälper till och vänder båten rätt och hittar glädjande nog "brytölen". Han får dock svårt att dricka något då det visar sig att hjälmen har slitit av bandet mot halsen och Peter svullnar upp en del i halsen. Visar sig senare att han även hade sprickor i käken och blodutgjutelser kring njurarna och diverse revbensfrakturer. Själv klarade jag mig med "blåmärken" i magen som läkaren uttryckte det.

Efter denna härliga krasch så gäller det som alltid att komma upp i sadeln igen så att säga. Tänkte att det vore klokt att ta det lite lugnt så jag skulle åka med Krister Lindberg i Enskrov 1 liter i SUK-loppet. Kunde bara konstatera att det gick extremt långsamt! För att sedan höja risken lite så åkte jag med finnen Janne Hägglund i Mariefred. Efter att ha genomgått detta så visste jag att jag klarade allt igen.

 

Till 1994 så hade Peter Zandin köpt en ny båt (Frodén såldes till Totte Sjögren) och det blev Enskrov 1 liter igen för mig. Pappa navigerade också åt Peter en sväng i denna båt.

 

1995 så blir det ett litet återfall till Enskov 2 liter. Mats Glas ringer och frågar om jag kan navigera åt honom i SUK-loppet i hans Bass 23 och jag hänger självklart på. Han hämtar upp mig på morgonen på Valhallavägen (bodde i studentlya där) och på vägen till Åkersberga så nämner han att han inte slagit runt på många år så det är lugnt! Vi kommer till Trälhavet där det går 1,5 meter vågor och vi dyker klockrent nedåt. Jag tänker att vi borde komma upp snart .... Nu borde vi komma upp .... Nu borde vi verkligen ha kommit upp; samtidigt som Mats tänker: Snart kommer botten! Snart kommer botten! Vi kommer självklart upp igen och har ca 1 dm kvar i sittbrunnen som inte har vatten. På med den elektriska länspumpen och ett konstaterande att hinken blev kvar i bagageluckan ... Mats vill fortsätta, men jag känner att det inte går. Visiret är helt borta och i denna fart och vind så går det inte att läsa sjökortet. Det visar sig sedan att visiret skrapat upp mig i pannan och under en ögat, så att när sårskorporna har placerat sig, så får jag smeknamnet "Gorbatjov". Eftersom jag bor i en lite stundentlägenhet ringer jag hem till pappa och berättar vad som hänt och att jag skickar lite våta kläder med Tibblin som det vore kanon om han hängde upp. Det dröjer inte länge förrän mamma ringer upp och upprörd förklarar att jag kunde ha blivit blind m.m. Hon lägger dock på luren när jag förklarar att det var hon som köpte hjälmen...

 

1996 var det VM i Offshore 2 liter i Norrtälje och Peter och jag ställde upp med en B-22. Det gick så där med tanke på att efter andra tävlingen (som också var den längsta och vädermässigt mest underliga tävling jag åkt) så hade akterspegeln börjat lossna från övriga båten.

Roslagsloppet gick på lördagen (sista VM-tävlingen på söndagen) och då skulle jag åka med Carina Fredholm (då sambo med Rikard Karlsson). Vi skulle åka i en SpeedCraft med nummer 666 (båten hette Lucifer) och motorkåpan hade märkningen "Bamse". Jag hade inte hunnit fundera så mycket över Rosis då det hade varit fullt upp med VMet samma vecka. Inser på fredagkvällen att jag saknar ett sjökort. En av kontrollerna ligger 1,5 cm in på ett nytt sjökort, för att sedan gå tillbaka in på ett av de "vanliga" korten. Ringer runt lite och får låna ett båtsportkort av "Pelle postis" (Ante Malmgrens navigatör). Ligger på golvet hemma hos Carina och Rikard och preparerar sjökorten en liten bit från Tomas Tollin (Rikards navigatör). Har plastat in ett av korten sen tidigare, men inte hela vägen ut, så det har nötts ut "lite" ute i kanten. Där ska vi åka till denna lilla kontroll 1,5 cm in på nästa kort med det underbara namnet "Odören". Jag frågar Tomas om jag får låna hans kort och på fri hand så lägger jag in alla grynnor (och de är inte få och jag är inte duktig på att rita ...) för att därefter på mitt kort dra en linjen mellan allihop. - Där kan du ju inte åka!!!! Säger Tomas. - Jo, då! Det kommer att gå så bra så, säger jag med ett brett leende.

På lördagsmorgonen sjösätter vi hos Frodé och åker till starten på Stockholms ström. Vi hinner precis in i voltområdet när de tänder blosset för vår start. Vi ligger i ett bra startspår och när den gröna flagga åker upp skriker jag KÖR! - Men kör då!!! Carina svarar: Det går inte snabbare! Lite skillnad på att dra iväg i en tvålitersbåt och en SpeedCraft ... När vi kommer ut på Kanholmsfjärden så har alla andra 4 -litersbåtar utom Rikard passerat oss. Strax norr om Sandhamn och Harö ligger Christer Lindberg och guppar. Vi åker fram och får reda på att Rikard har slagit runt i starten. Carina blir otroligt orolig och börjar ringa för att få reda på vad som har hänt. Under tiden konstaterar jag att Mats Lindstedt (som sedan totalvann efter att Frodé blivit diskad för felkörning) och Sesse Storm (båda i 4-litersklassen) inte har en aning om var de är och vart de ska. Och även i denna del av skärgården så är det mycket sten. Att Mats både vann och inte körde över någon sten ska han skatta sin lyckliga stjärna för. Jag kör båten tillbaka till Lidingö där Olof Fällgren tagit upp Rikards båt och Carina kan bege sig iväg till Karolinska och Rikard. Kan berätta att Rikard var så hög på Morfin på kvällen så han mycket väl tyckte att vi kunde ha fest!!

 

På SUK-loppet var det tänkt att jag skulle åka med Åke Bergdahl (då ordförande i SVERA) i en SpeedCraft. På morgonen kommer dock Per Oskarsson och frågar om vi inte kan byta navigatör. Han pekar på Matte Angseryd som ska navigera åt honom och säger att han har förlorat 800 varv!!! Åke har inget däremot (det är självklart han som får bestämma) och jag ska för första gången åka med "Pertan" (kul att höra att min inte var tyngst den dagen). Vi vinner Enskrov 1,3 liter denna dag trots att motorn nästan givit upp efter halva tävlingen. I Uppsala åker jag med igen och vi får en helt underbar fajt med Kent Carlsson. Kent ligger strax framför oss och vi ligger och jagar. Avståndet är hela tiden konstant. Tillslut får dock Kent ett kast och vi kan gå om. Vid det här laget är adrenalinet så på topp att jag sitter och slår med pinnen på "Pertan"s hjälm för att han inte ska släppa på gasen. Ska här tilläggas att Pertan inte vet vad det är! Vi vinner och med det får jag dela SM-silvret med honom!

 

1997 får jag möjligheten att låna en Piraya 14 (Offshore 550) av Kenty Sjöholm. Jag övertalar lätt en av mina bästa vänner Charlotte (även kallad Challe) att hänga på. SUK-loppet blir första tävlingen och jag är rätt nervös och får nästan kramp i benen för att jag sitter och spänner mig så i början. Får inte in något direkt flyt i vågorna ut mot Systrarna och jag funderar på hur bevakningsbåtarna tycker att det ser ut när vi hankar oss fram. Ner mot Möja flyter det på riktigt bra tills vi helt enkelt slår runt! Där ligger vi med en Piraya upp och ner som inte vill vända sig rätt. Den är väldigt lätt att vända, men eftersom flytkraften inte sitter tillräckligt långt bak tar den in vatten i sittbrunnen och snurrar tillbaka upp och ner igen! Challe hamnar på en segelbåt och blir bjuden på både sill och nubbe och har det riktigt bra, medan jag med hjälp av en bevakningsbåt lyckas få båten på rätt köl och få ur tillräckligt med vatten. Pappa som är kvar i depån (och bestiktningskontrollant) omdirigeras till Sollenkroka för att hämta oss. Som tur var är min kompis inte lättskrämd och vi försöker oss på att köra Uppsala tävlingen. Dock så drar propellern loss sig själv från navet och vi har ingen drivkraft framåt. Vi förstår inte riktigt vad som hänt där före starten och pappa som åker med Peter är redan ute vid voltområdet. De får sedermera hjälpa Thomas och Leif Wrenkler som slagit runt med sin Frodé 21 som de precis hängt en Mercury XR2 på.

 

Challe och jag gör ett sista försök i och med Roslagsloppet 1998 då vi har den eminenta trailerkusken Ulrik Ingvarsson som hjälp. Trots detta vill inte motorn starta på morgonen och vi blir bogserade ut till start. Får igång motorn efter vår start har gått och får åka med i nästa. I all stressen har vi glömt att tejpa motorkåpan som rätt tidigt åker av. Vi märker dock inte detta förrän vid Väddökanal! Efter Oxdjupet frågan jag Challe vart vi ska (vet att vi ska ändra kurs vid en prick, men frågar långt före) och hon blir lite sur och skickar fram sjökortet till mig. Underförstått: Läs själv då!! Vi snurrar runt lite innan jag är med på var vi är och sedan prickar jag utan sjökort banan hela vägen upp till kanalen.

Challe sitter samtidigt framför den fina bensintanken som pappa svetsat och målat vackert röd. Då båten inte startade ryckte vi ur slangen till urluftningen i fall detta kunde vara problemet, vilket nu medför att det skvätter ut lite bensin allt eftersom vi hoppar fram i vågorna. Den overall som Challe har blir allt rödare, likaså alla sjökort. Bensinångorna mår hon inte direkt bättre av heller. Utanför Blidö på väg mot Rödlöga får vi ett juste lyft och i nerslaget slår hon i överarmen så pass att hon svimmar till, vaknar upp och hänger ut över relingen och kräks (vilket inte är lätt med en intergralhjälm!). Av detta märker jag ingenting ... Dock så märker jag att jag borde ha haft handskar på mig, då jag börjar tappa fästet i ratten hela tiden. När jag kikar i handflatorna så kan jag se stora vätskande blåsor som då självklart börjar göra ont! Väl uppe i kanalen kan vi bara konstatera att kåpan är borta. Peter ligger där med sin lilla båt och bogserar oss igenom kanalen. Vi beslutar oss för att köra hela vägen upp till Öregrund, då detta är enklast, men tar ett litet stopp på Singö hos Challes pappa för en fika. Väl i Öregrund kan vi bara konstatera att hade vi inte "losat" kåpan så hade vi kommit trea! Natten hade Ulrik och jag bokat in i äl i Öregrund kan vi bara konstatera att hade vi inte losat kåpan så hade vi kommit trea!  litet stopp på Singö hos Challes pappa Christer Gustavssons gårdsstuga i Öregrund och på natten fick Ulrik inte ens nudda mig! Det gjorde ont i hela kroppen!

 

Något lugnare färd blev det på RBR-loppet när Ulrik och jag åkte ihop i V24. Vi var ensamma i klassen och satt mest och höll varandra i handen och skickade SMS till pappa om var vi var längs banan (pappa var tävlingsledare). Ulrik brukar utrycka det som ett av de minst seriösa race (och troligen det enda) han kört!

 

1998 började jag tävla med Örjan Flodberg i Enskrov 1,3 liter och vi börjar i Smögen med nästan tre meters vågor. På endast ett av varven kunde vi köra i planingsfart hela tiden ... Det går riktigt bra för Örjan och mig och vi tar ett SM-silver i klassen och senare en klasseger i Roslagsloppet 2000 efter att ha legat sist i starten. 2002 ställer vi upp med en ny båt i EMet i Öregrund, men det går inte så jättebra då den inte har samma snittfart som den gamla Aeron. Min dotter Elin är 2,5 månad vid denna tävling.

 

Örjan är helt klart en av de bästa förarna jag åkt med. I Smögen ett år ligger vi i voltområdet och man kan riktigt se vilken tuff tävling detta kommer att bli med tanke på sjön. Jag är beredd att hålla i mig ordentligt. Starten går och vi får ett underbart flyt i vågorna. Jag kan bara konstatera efter någon minut att jag inte kommer att behöva hålla i mig alls! Tyvärr så lyckas vi åka igenom en våg i stället för över och får hela båten vattenfylld och bröderna Westerberg som vi legat och fightats med kunde gå om. Vi hade många roliga fighter med bl.a. Stig Andersson, Westerbergarna m fl.

 

2001 får jag åka med Jonas Enqvist i en Piraya 19 i Nynäshamn. Måste utse även Jonas till en av de bästa förare jag åkt med. Att kunna åka i den sjön så mjukt men ändå så snabbt! Utan vår vetskap så har jag även Ulriks och min dotter Elin i magen vid denna tidpunkt.

 

Det blir uppehåll i åkandet och 2007 känner jag att det har gått för lång tid från senaste racet och då ÖRK:s V50 båt är ledig ett race så känner jag att det är läge! Dock så har jag sedan tidigare insätt att jag hör betydligt mer hemma i navigatörstolen än i förarstolen, så jag frågar en av killarna jag haft på kurs om han inte vill köra. Rasmus Söderholm säger inte nej och det blir ett riktigt kul race i Dyvik. Före start frågar jag Rasmus om han är nervös: - Ja, svarar han. - Jag också, säger jag. Navigerar vi fel så blir det väldigt pinsamt ... Riktigt kul är det då det blåser rätt bra och Rasmus kör riktigt duktigt. Vi tar lite kortare vägar än våra konkurrenter, men de är något snabbare så det hjälper inte helt. Speciellt då båten börjar ta in vatten och vi tappar fart. Visar sig senare att botten delaminerat på den bakre gångytan! En fjärdeplats för dagen känns dock i slutändan helt okej, speciellt då vi klår Markus Westerlund/Johan Bergqvist (som tog ett extra varv)!

 

- Du är ju aktiv som tävlingsledare, vad innebär det?

 

För det mest innebär det att vara organisationsansvarig, se till att alla vet vad de ska göra och att vi hittar folk till allt (även om det inte är jag som praktiskt fixar och gör allt). I Vaxholm så kommer jag till ett dukat "smörgåsbord". Där finns Rolf Hultberg som fixar och donar och ser till att alla gör det de ska. Jag har varit tävlingsledare i Vaxholm i många år, så vi kan varandra väldigt bra. Jag vill påstå att det inte finns en rundbanetävling som håller samma tempo och kvalité som Vaxholm.

I stort innebär det att jag ältar allt om och om igen för att se vad vi kan ha glömt och vad som behöver fixas. När starten går, då först känner jag ett lugn för då är allt på plats. Sen blir jag utskälld ett antal gånger för att någon inte blir bestraffad för dittan eller dattan eller att något inte fungerar m.m. Sen när tävlingen tillslut är genomförd, så är merparten oftast nöjda och av dem som kommer fram och tackar för en bra tävling och/eller ger konstruktiv kritik tar jag åt mig så gott jag kan för att få tillbaka lite av den energi man tömt ur sig.

 

- Har du varit med om att leda något internationellt lopp (VM eller EM) i Sverige?

 

Jag har varit tävlingsledare på en EM-deltävling för F1000 i Norrtälje, biträdande tävlingsledare på VM i Öregrund 2006 för Offshore 1,3 och 2 liter och tävlingsledare på VM för GT15 i Östhammar 2008.

 

- Berätta om någon eller några speciella händelser som tävlingsledare som du minns extra på både gott och ont

 

Första gången jag var tävlingsledare var på RBR-racet (rundbana) i Norrtälje. Jag var 18 år och väldigt entusiastisk. Dock så fungerade inte allting som det var tänkt. Ambulansen som var beställd kom inte så det tog tid innan vi kunde få dit en ny och komma igång. Min bror hade skrivit resultatprogrammet under natten och den ville inte riktigt göra som han, vilket innebar att resultatlistorna tog lite tid. Vi hade kamera som filmade klockstarten, men missat att koppla den till klockan, så det blev svårt att avgöra tjuvstarter tills vi fick fram en riktigt bra video (vilket tog tid). Förbundskontrollanten började skälla på mig för att saker inte fungerade, vilket slutade med att min mor skällde ut henne och sedan var hon tyst ...

Vid ett tillfälle på RBR-loppet så var starten satt till 12.00, men alla hade inte sjösatt när klockan slog tolv, men starten gick ...

Om någon tycker att jag fattat fel beslut som tävlingsledare och vill lämna in en protest så har jag inga problem med att hjälpa dem att skriva den (ser det som ett sätt att försöka överbevisa mig själv och kolla om jag verkligen gjort rätt!) och har gjort så ett flertal gånger.

 

 

- Du har ju en man som också är båtracing tokig. Tjatar ni inte varandra trötta på att bara prata båtar?

 

Det är inte så mycket racingsnack hemma. Ulrik är mest inne på prestanda och jag organisation. Dock så har vi våra diskussioner. Ulrik är perfekt när jag behöver bolla tankar och idéer vare sig det handlar om säkerhetsfrågor eller regler. Det finns få inom sporten som kan nyttja reglerna som min man. Han har aldrig fuskat medvetet, men det sättet han kan läsa regelboken på är ett nöje att få inblick i! Sture Sjöberg sa någongång att det fanns 47 sätt att kontrollera en Mercury XR2 på; Ulrik kontrade med 51 utan att självklart säga vilka de övriga fyra var....

 

En kväll inför Rekordförsöken och Ulrik skulle köra med B-23an så hade han fått låna ett gäng propellrar av Claes Westerlund. Barnen har somnat och vi sitter ensamma i soffan. Ulrik börjar prata om en av propellrarna och vilka tunna blad den har. - Du måste känna, säger han. Han hämtar, lägger den på vardagsrumsbordet och säger: - Känner du hur tunna de är! Och jag svarar: - Ja, älskling!

 

- I intervjun med dig inför Roslagsloppet 2008 så fick du frågan om hur ÖRK och Svera skall göra för att få ut fler deltagare. Du framhöll bla klassen Classic. Om du nu i lugn och ro får svara på frågan lite mer utförligt, vad säger du då?

 

Vi har jobbat på att alla som vill ska kunna ställa upp i Roslagsloppet. Hittills har vi hittat en klass åt alla. Även om det mitt i all planering kan vara tufft att svara i telefon och på mail med alla nybörjare som vill ha tips, råd, hjälp m.m. så är det alltid viktigt att hinna med. Utan nya ekipage i Roslagsloppet så är utvecklingen för sporten hotad. Classic klassen är dessutom så enkel racing kan bli. Jag tror att den klassen kommer att öka ytterligare!

 

 

- Hur ser tillväxten ut inom båtsporten, du har ju bra koll på dom unga rundbaneförarna?

 

Tillväxten ser bra ut och kommer att fortsätta så länge vi kan hjälpa dem att komma igång. Många av årets nya V50 förare är påläggskalvar, vilket underlättar deras tävlande. Sen har vi Idrottslyftet (Handslaget) som började 2004 och som har låtit åtskilliga att pröva på motorbåtar och racing. Även om vi bara får ut några på tävlingsbanan från dessa prova på tillfällen, så skapar det en medvetenhet om sporten som inte är att förakta. Våra framtida sponsorer kan vara personer som varit med på dessa övningar som ungdomar eller föräldrar.

 

- Det sägs att i år blir det fler ekipage igen i klass 3C då det är EM i Finland och VM i Italen. Tror du att någon eller några av Svenskarna kan ta en plallplats?

 

Det är två svåra länder att ta guldmedalj i. Italien har flyttat mållinjen bara för att ge fördel till Italienare och Finnarna har försökt att diska svenskar för t.ex. felkörningar de inte gjort och offshorebanor vet de inte vad det är. Kör man Argo i Finland så kan man ha en viss chans att klara efterbesiktning m.m. och i Italien krävs en stark UIM-kontrollant. Detta är dock fördomar med en hel del sanning, men självklart har de som åker över en chans ... När jag vet vilka som ev. åker så ska jag försöka ge en kvalificerad gissning.

 

- I år verkar det som om V-50 och V-150 får störst startfält i våra nationella offshoer klasser. Vilka tror du slåss om pallplatserna?

 

I V50 kommer vi att se många härliga fajter. Marcus Westerlund kommer att få det ännu tuffare. Bl.a. mot Linus Söderholm som utmanade starkt förra året. Även hans lillebror Rasmus kommer med egen båt, och han kommer att bli riktigt giftig. Han kanske inte gasar lika hårt som sin bror, men han kommer att komma imål fler gånger. Johannes Lundqvist har ledsnat på att hamna efter och kommer att ge järnet. Sen har vi några nykomlingar med Jennifer Fällman (dotter till Anders Fällman) i en båt och Linus Hjelte (som till Roger Hjelte) i en annan som kommer att kunna utmana. Marcus vinner i år igen eftersom Linus kommer att slå runt en gång för mycket. Rasmus tar bronset eftersom familjen inte har allt för många propellrar och Johannes tar fjärdeplatsen.

 

Tycker vi att det blir tajt i V50 så är det inget mot hur det kommer att bli i V150. Jag tror att Peter Forsberg kommer att få grejerna att fungera och han tar hand om första platsen. Linus Johnson kommer att leda många tävlingar, men slår runt ett par stycken och förlorar poäng på detta (slutar trea). Silverplatsen kommer Peter Wahlström att ta tack vare Jessicas navigering!

 

- Du har ju en nyckelroll gällande säkerheten inom Svera. Vad innebär uppdraget där?

 

Att tillsammans med Anders Bjurman ha koll på vad som händer säkerhetsmässigt på tävlingarna. Kontrollanterna rapporterar in alla incidenter och vi analyserar dem. Om det händer något riktigt allvarligt så har ska kontrollanten ringa från tävlingsplatsen. Vi har i praktiken inte så många direkta möten utan pratar desto mer per telefon, mail och SMS. Vi är båda småbarnsföräldrar, så detta brukar fungera bäst. Och som sagt när det kommer till konstruktioner m.m. så har jag ju Ulrik som ett mycket bra bollplank. I år höll vi i det säkerhetsmöte som årsmötet bestämde skulle hållas för offshoreklubbarna i samband med båtmässan.

 

Sen har vi även förbundets Räddningsteam där jag är med och håller i trådarna. Då jag är ambulanssjuksköterska så innebär det yrket att jag ska klara av allt från att vara med och leda större olyckor till att ta hand om enskilda skadade. Det är därför intressant och även utvecklande för mig själv att vara med och utbilda nya räddningsteams medlemmar och själv vara med på tävlingarna.

 

- Kommer vi få se några stora förändringar framöver gällande säkerhet och bansträckning?

 

Tävlingarna går allt mer mot att bli koncentrerade på mindre tävlingsområden, vilket gör säkerheten lättare att uppehålla. Det vi ska jobba med nu är att få kontrollanterna att involvera sig mer i tävlingarnas planering för att kunna stötta och komma med god råd om hur banor och säkerhet kan se ut. Sen var säkerhetsmötet på båtmässan en bra start för att få arrangörerna att bli mer medvetna om hur viktigt säkerheten är och vilken nivå den bör ligga på. Hos vissa arrangörer utses en person i organisationen att vara ansvarig och sedan har de övriga inte så bra koll. Då kan det också vara svårt att bolla med varandra och checka av saker!

 

- När får vi se dig i ett riktigt race nästa gång?

 

Har redan fått förfrågningar om att navigera i år, så vi får se!

 

- Vilken båt är den som du tycker fungerat bäst för dig under din karriär?

V24 har varit den klart häftigaste att åka i, men annars har jag trivts bäst i Örjan Flodbergs Aero 18 (även om jag i viss sjö har saknat tvålitersbåtarna).

 

- Vilken av båtarna saknar du mest?

 

Hasse Storms Ypsilon. Vore kul att ha testat den med en Selva på race!

 

- Roslagsloppet arrangeras ju av ÖRK där du är med. Vad är det som gör att den tävlingen har en sådan kultstatus?

 

Det är den tävling som har haft flest åkare genom tiderna. Tror att det är ca 2.600 personer som har gått i mål genom åren. Pratar du med någon om racerbåtar så har i princip alla hört talas om Roslagsloppet. Mycket publicitet fick tävlingen när Expressen var inblandad och när kungen åkte 1988 så fick tävlingen också ett extra medialt lyft.  

 

- Hur många båtar hoppas ni få till start i år?

 

Över 100!

 

- Kommer det vara några förändringar i arrangemanget du kan berätta om redan nu?

 

Vi bjuder in sittmaskiner (vattenskotrar) för första gången. EM i ThunderCat kommer att ge tävlingen ett extra medialt lyft och även att båtfestivalen i Öregrund kommer igång tidigare. Idéer finns det alltid gott om, det återstår bara att se vilka vi kan göra verkliga i år!

 

- Bansträcknignen, förr gick man ju längre ut i havsbandet, varför gör man inte det längre? Är det av säkerhetsskäl?

 

Största orsaken till det är att man inte vill ha jättelånga banor längre. Vi har varit bekväma de senaste åren och inte gjort allt för stora ändringar, men inget är bestämt än i år så allt kan hända här också!  

 

- Till sist, vad har du för förhoppningar på båtracingåret 2009?

 

Att det ska bli ett bra år, med större startfält och att vi kliver över 100 startande på Roslagsloppet. Samtidigt hoppas jag att vi inte får några svårare olyckor, men att när någon slår runt så ska alla arrangörers säkerhetstänkande slå igenom och alla ska känna sig nöjda med de insatser som har behövts göras, från allas håll!

 

Vi på Halifax Racing tackar Pernilla för intervjun. Vi ser med spänning fram emot Roslagsloppet och hennes målsättningen att överträffa 100 startande båtar!

 

 

Vid pennan

 

 

Magnus Pettersson

 

 

 

 
stäng