Resultatlista RBR-loppet Simpnäs 27/6

restultat_rbr_2009.pdf

 

RBR loppet Simpnäs 27/6

 

Äntligen dags för riktig säsongspremiär. Klockan ställd på 05.00. Trött som en sengångare då gårdagen avslutades med dubbla sjösättnignar och byten av trailers för för att åka till Simpnäs med en 80 vagn. Phantomen var inte klar ännu så Shakespearen skulle köras i klassen Classic.

 

När man närmar sig Simpnäs påbörjas dagens första utmaningar som pilot, nämligen att hålla sig på vägen utan att sätta båt och trailer i någon fasad. Rejält smala och krokiga vägar men också väldigt vackara. Väl framme flöt allt smidigt. Pernilla Ingvarsson tog emot oss och Dan Elisson besiktigade båten. 15 minuter senare var vi påväg till rampen för sjösättning. Mycket effektivt!

 

När sjösättningen var avklarad kunde vi koppla av och hälsa på kollegor/konkurrenter. Foppa och Zander såg laddade och iskalla ut, resten av oss något mer spännda inför årsdebuten. Riktigt kul att det kom 4 st classicbåtar till start redan på första tävlingen. Bröderna Johansson i sin Gilbert 21, far och son Kolm i sin Weedo GT, bröderna Lekebjer i sin Jobs 24 och så jag och Patrik med Shakespearen. Denna dag skulle Halifax Racing ställa upp med 3 båtar. Linus Z-70, Hasse Z-87 och jag med Classic 180. Linus och Henka ser inte så pigga ut då dom brände powerhead´et på XR6:an igårkväll. Idag blir det till att åka med 2 liters blocket som monterades kl 03.00 natten till idag.

 

Testerna med Shakespearen innan Simpnäs hade gått över förväntan. Med den propeller som vi skulle köra i hög sjö med så är det bra grepp och inga problem att relativt snabbt komma upp i farter över 50 knop. Under träningstävlingen i Dyvik den 17 maj så snittade vi 47,3 knop med den propellern. Då var det dock spegelblankt förutom en Viking Line kryssare som gjorde det hela lite mer spännande på sista varven.

 

Från land i Simpnäs så såg vädret lovande ut, strålande sol men vi förstod att det skulle vara stökigt på den norra delen av banan. Vi resonerade som så att 50% av banan kommer vi kunna hålla minst 50 knop i snitt medan norra delen kanske endast 30 - 35 knop. För att få detta bekräftat så tänkte vi att vi kör säkert något fortare i snitt än Tundercat. Vi går in till ”Pillan” och frågar vad hon tror om snittfartenf för Tundercat båtarna. 37 knop blev svaret. Härligt, då lägger vi oss på 41 knop och så får vi jaga allt vi har.

 

Arrangemanget vid besiktning, sjösättning och förarmöte flöt på. Väldigt bra struktur och ordning. Tydliga sjökort med ändring av banan hade satts upp och informationen var glasklar. Navigerar vi fel så kan vi inte skylla på tävlingsledningen.

 

Racet blev en upplevelse. Jag hade ju kört Roslagsloppet året innan och tyckte det var stökigt utanför Blidö och uppåt. Det visade sig inte vara någonting mot detta. Sanslösa vågor på norra delen gjorde att vi kunde köra mellan 19 – 27 knop. Nedre delen av bana var som väntat bättre (ca 50 cm vågor som Shakespearen tar fint).

 

Vi tog starten och allt känndes perfekt tills Patrik insåg att vi var påväg förlångt västerut. Tvärstopp, 45 graders sväng och iväg igen mot rätt håll. Nu tappade vi det försprång vi byggt upp. Lekebjer och två V-50 båtar hade nu passerat oss vid rundningen på norra delen. Vi hade Lekebjer ca 100 meter framför oss men när vi väl kom in till lugnare vatten så hade avståndet ökat till ca 300 meter. Men tack vare att vi höll stumt hela södra delen av banan så var vi återigen ikapp när vi nådde norra delen på banan igen. Nu började jag tveka på om jag ville piska skrovet i sjön. Jag såg framför mig att jag skulle sänka båten och själv behöva uppsöka kotknackare då min rygg flexade mer än en Öhlins dämpare. Vi slog av på takten för att inte förstöra båten.

 

Inför sista varvet så satt ratten oroväckande löst. Jag kunde inte identifiera om det var rattnavet som var taskigt monterat eller om det var kollaps på gång. Det var med förtjusning vi körde om Linus Z-70 med glappande ratt. Glädjen blev kortvarig. Återigen uppe på norra delen, vågorna kommer och pang – ratten på golvet. Instrumentpanelen hade gett upp. Men inte vi. Allt gällande stryning var ju helt (slangar etc) så Patrik tog en kort paddel och satt den mellan mina lår och rattnavet som fick vila på paddeln. Jag lovar att det inte var lika skönt som det låter. Jag körde med ena handen runt rattnavet för att försöka hålla det fast och på plats, andra handen på ratten.

 

Det var riktig tur att vi satt in bra racing stolar då jag inte kunde hålla i mig i den grova sjön. Vi tappade något i fart ute till havs såklart men väl inne där det blev lugnare var det järnet igen. Och det gick hur bra som helst. Vi kom i mål före V-150 båtar som Z-87 och Z-118 som har havsskrov och "racingprepp" och vi var 9:a totalt. Det gjorde mig mycket stolt och jag trivdes med att påpeka att en gammal Engelsk kanalbåt utan ratt krossade betydligt mer potenta båtar J

 

Nästa roliga överraskning var att vi vann priset för mest tidstypiska båt och vi hamnade på en andraplats gällande idealfart (mest beroende på att både Gilberten och Jobsen fick ge upp i den grova sjön). Vi snittade drygt 35 knop (vilket i och för sig var 3 knop bättre än ovan nämnda V-150 båtar) vilket givetvis inte skulle räcka till en andraplats i vanliga fall. Grattis Micke Kolm till segern i din lilla Weedo trots att du även fick hjälpa till att bärga en haverist!

 

Jag summerar upp dagen med att imponeras över Shakespearen. Vilken grym båt och den tål ju sjö bättre än vad många tror. Speciellt vågor upp till knappa metern, det går hur bra som helst! Och så är det tur att man har vänner. Thomas Wrenkler ringer på hemvägen och frågar hur det gick i tävlingen (han var sjuk och kunde inte tävla). Bra svarade jag men jag har lite problem med båten. Thomas svarade, inga problem, kör den till mig så löser det sig.

 

Nu står båten hemma på uppfarten, reparerad och starkare än tidigare. Nästa race den får köra blir förmodligen i Classic Offshore Championship 2009 som går av stapeln i Dyvik (Saltsjöloppet) den 29 augusti.

 

//Mange   

 
stäng